Jag säger inte att jag är bäst och att mitt sätt är det rätta. Ännu mindre säger jag åt alla att göra som jag, men läs iaf och försök ta till er. Resten är upp till er.

Jag har under alldeles för många år slösat energi på saker som jag egentligen borde släppa. Jag har funderat och ältat. Samtidigt som jag varit arg, ledsen och förtvivlad. För att vara ärlig kan jag säga att jag har varit en riktig bitterfitta. Jag har spottat och fräst åt folk som inte förtjänar det. (visst kan jag än idag göra det, men oftast får jag dåligt samvete efteråt. Eller så hör jag själv hur jag låter och ändrar tonläge)

Dags att komma till det jag tänkte berätta om. Jag insåg en dag att jag kan inte älta allting som händer, jag kan inte hitta förklaringar i allt sorligt som händer. Tids nog kommer jag förstå varför det hände och då först kan jag dra lärdom av det. Att älta hjälper inte, jag blir bara mer frustrerad. Man kan inte få saker ogjorda! Jag insåg också att ingen annan än jag själv kan styra och ställa hur jag mår. För att jag ska må bra måste jag också göra saker som får mig att må bra. Vilket resulterar i att jag idag inte pratar med vissa personer, då jag anser att vi gör varandra mer illa än vad vi glädjs åt vår vänskap. Det finns också personer som själv valt att sluta umgås med mig, det är deras val. Deras förlust.

Jag vet att det kanske låter klyshigt, men jag kan inte rå för det. För det är precis såhär det varit för mig. Man kommer ingen vart med sitt liv om man inte riskerar något. Man måste våga chansa. Chansen jag tog var att ta kontroll över mitt eget välmående och strunta i vad andra tyckte och tänkte.

Vändningen för mig kom i höstas, jag kände mig instängd. Tänkte "blir inte livet mer än såhär? Ska jag leva såhär resten av mitt liv?" Jag var tvungen att göra nått. Visst har vägen varit krokig och jag har passerat många korsningar. Men om hela resan hade gått som på Autobahn hade jag nog aldrig skrivit det här inlägget, för då hade jag aldrig funderat över vad jag höll på med. Många säger till mig att jag borde bestämma mig för vad jag ska göra, att jag har så mycket på gång men det händer inget. Enligt mig så är det bättre att ha en massa saker på gång och sen kunna välja fritt, istället för att ha en sak och sen ångra sig för att man valt fel. Jag är påväg framåt, sakta MEN säkert.

Några kanske inte alls märker någon skillnad på mig, men jag själv känner att jag mår 1000 ggr bättre efter att ha kommit till insikt om dessa saker.

Den personen jag har att tacka är Erik, han berättade för mig om karma.

På den tiden trodde jag att jag var odödlig och att inget kunde krossa mig. Jag kunde springa runt och knuffa ner allt som stod i min väg utan att ta någon som helst hänsyn. Jag kan erkänna att jag hade fel. Ingen är odödlig.

Jag gillar felstava ord med vilje, däremot är jag allergisk mot ofrivilliga felstavningar.

Det jag funderat på var iaf, vart kommer alla sjukdomar ifrån? Alltså inte typ diabetes och cancer. Utan dom som smittar. (bara för att jag skulle räkna upp nån nu så fick jag blackout) Men typ, HIV? Den sjukdomen måste ju ha kommit från någonting från första början?

Räkna inte med en uppdatering i helgen. Åker till Hudik ikväll och kommer hem på söndag.

Appropå nått helt annat har jag ett jätteont skrubbsår på armen som jag lyckades få förra fredagen. En vecka sen och de gör fortfarande ont. Lyckat.

Vi var som sagt på Dollar Store, varpå min syster ser den här "skylten"

Vi kollar ner och möts av det här:

Tänker att det var väl väldigt dyrt. 2 såna där små ägg för 50 kr?

Vi kollar upp igen och inser att vi missat halva texten.

Jag ber så hemskt mkt om ursäkt för min dålig uppdatering! Mina dagar bara flyger iväg. Ser att det är några trogna läsare som är inne och kikar varje dag ändå. Sånt gör mig glad. För att kompensera min dåliga uppdatering senaste dagarna tänkte jag slänga in två inlägg nu istället.

En förklaring på dom där nougat äggen som jag skrev om, och sen en jäkligt konstig fundering som jag inte kan släppa.

Spontaniteten själv har bokat en resa till Hudik på fredag!

Jag och Bella drar på en liten trip. (drar, haha, jag har fortf inte slutat med det ordet)

Ungefär såhär glad är jag nu!

(jag insåg att jag inte borde lägga ut en bild på mig själv, för gränsen mellan att se överlycklig ut och efterbliven är hårfin)

Förra veckan var det polispådrag på stan. Vad som hänt har jag bara hört lösa rykten om så jag väljer att inte skriva om det skulle råka vara så att de är falskt.

Jag hoppades på att dom skulle ha sprängt bankomaten eller nått, men icke..

För nån dag sen var jag på gymmet! Tyckte jag var rätt duktig ändå, det tyckte min bror och Pavel också!

Ni kanske sett på tv:n hur barn spyr rakt ut, jag vill bara säga att så gör dom på riktigt också.

Med det vill jag bara säga att jag har bebisspya på mig. Tack och godnatt. Inatt sover jag hos min syster. Hennes karl har flytt fältet till Ängelholm nån dag. (Egentligen är han bara på kurs men ändå)